Inom en snar framtid och på ett bibliotek nära dig (så länge du bor nära ett sådant) kommer en fantastisk, makalös och oerhört märklig bok att uppenbara sig, som ur tomma intet (fast egentligen inte även om det kommer att upplevas så.Allting kommer någonstans ifrån, så även bibliotekets böcker – oftast BTJ, ibland en nätbokhandel). Den kommer att stå där på nyhetshyllan, omgärdad av ett mystikens töcken (men med ett illa valt omslag för den svenska utgåvan), som dock bara några få kommer att uppmärksamma. Hett efterlängtad av en mindre skara utvalda, som dock något utökats sedan det i nobelsammanhang plötsligt spekulerades kring dess författare som efter en remarkabel klättring på listan hamnade bland de favorittippade till priset (det där var ju, ser jag nu en närmast obegriplig mening).
Romanen i fråga, ty det är en sådan - ja, vad f-n skulle det annars vara frågar sig vän av ordning, är inte någon ny roman. Den är skriven 1985, eller åtminstone utgiven i USA det året, och har av en kuriös och okänd anledning inte översatts till svenska förrän nu, för att lagom släppas just till tillkännagivandet av ovan nämnda pris. Besynnerligt, och naturligtvis en händelse som såg ut som en tanke. Och det kanske det också var, men stannade därvid – Cormac McCarthy vann ju som bekant inte Nobelpriset, det gjorde en annan farbror.
Skitsamma, McCarthys Blodets meridian är ju lika lysande för det. En alldeles ohyggligt förnämlig roman är det, precis som hans Vägen, Gränstrilogin och No country for old men (oh, en så bra film det blev av den. Se den genast om du inte gjort det. Låna den på bibblan). Jag begriper i ärlighetens namn inte allt i Blodets meridian, men likt… vilket djur det nu är som betraktar vad det nu är och blir paralyserad, som det heter i talesättet, förtrollas jag av språket (förvisso sådär översatt, läs den egentligen hellre i originalspråk, men då med risk för att fatta ännu mindre), tonen, skönheten, poesin och den monumentala känslan av bottenlös skräck, avgrundsdjup cynism och absolut meningslöshet som McCarthy förmedlar. Det är en hemsk skröna, en ond saga, en rövarhistoria vilande på en bädd av torkat blod och kroppsdelar - dock baserad på verkliga händelser.
Vid 1800-talets mitt plågas gränstrakterna kring Amerika och Mexico av (en massa saker men också) indianer som härjar, plundrar, mördar och våldtar. Åtminstone heter det så från myndigheternas sida, och ett sådant beteende måste ju stävjas om nu ett land (ja, två då) skall inlemmas i de civiliserades skara. Sagt och gjort, ett sällskap bestående av före detta soldater (i själva verket råskinn, mördare, sadister, psykopater) samlas ihop för att rida in i Mexico och helt enkelt ta dessa otäcka rödskinn av daga. För att bevisa att så verkligen sker skall vederbörandes skalper medtagas tillbaka såsom bevis för avdagatagningen. Ynglingen, som han kallas och om vilken romanen handlar, sitter i fängelse, men benådas om han slår följe med rövarbandet, för ett sådant är det ju. I spetsen rider Glanton, en före detta kapten och som sin högra hand har han den enorme Domaren, en 150 kilos bjässe, alldeles albinovit och helt hårlös. Ett berg av kunskap, ett allvetande geni i Da Vincis anda. Dessvärre också ett odjur som får Hannibal Lecter att framstå som … en manlig bibliotekarie (eller nåt annat ofarligt och inte alltför skrämmande, ett harmlöst marsvin, en storögd sälunge).
Det blir en fullständigt grotesk expedition rätt ner i och genom helvetets alla skikt, i synnerhet de nedersta i vilka man behagar att uppehålla sig särskilt länge. En barbarisk färd, sju resor värre än den till Mörkrets hjärta, som Marlow företog sig i Conrads roman, och bra mycket meningslösare. Gängets medlemmar drivs inte av något, inte girighet, inte makt, ingenting, inte ens grymhet och blodtörst. Möjligtvis av nihilismens innersta princip. Helt utan moral, samvete, medkänsla, förståelse, humanitet, utan en enda mänsklig egenskap är de olika individerna i detta sällskap beskaffade, och värst utav dem alla är Domaren. Ingen egentlig intrig leder oss genom detta mardrömsinferno i litterär form, bara händelser (massakrer) som följer på händelser (blodbad), som så småningom slutar i närmast antiklimaktisk frustration. Vad hände egentligen? Med Ynglingen, med Domaren? Ja, säg det. Läs och begrunda.
Allt beledsagas av filosofiska betraktelser, oftast förmedlade av Domaren vars intelligens, kunskaper, begåvningar och talanger endast överträffas av hans exempellösa ondska och grymhet. Dessa egenskaper skildras inte av McCarthy som deckar- och thrillerförfattare oftast beskriver ondska och grymhet, vällustigt, utstuderat och frossande, utan som något som bara är – de är lika självklara som naturens kretslopp. Samtidigt är Domaren en mytisk varelse, en profetisk, högre makt, en ställföreträdande gud (i Guds frånvaro, för under dessa dryga 400 sidor lyser Gud med den å det grövsta).
”Men varför i all sin dar skall jag läsa detta vedervärdiga, äckliga dravel?” (vän av ordning igen). Ja, det kan man fråga sig. En omskakande, tung, obegriplig, svårläst, obehaglig och emellanåt faktiskt långtråkig (!) läsning utlovas förvisso. Men så in i helvete bra. Eller kanske inte. Kanske bara högtravande, vidrig, avskyvärd, amoralisk, vidrig och bestialisk. Nej, förresten. Fruktansvärt bra. Tror jag. Jo.
/Nils Ahnland
Romanen i fråga, ty det är en sådan - ja, vad f-n skulle det annars vara frågar sig vän av ordning, är inte någon ny roman. Den är skriven 1985, eller åtminstone utgiven i USA det året, och har av en kuriös och okänd anledning inte översatts till svenska förrän nu, för att lagom släppas just till tillkännagivandet av ovan nämnda pris. Besynnerligt, och naturligtvis en händelse som såg ut som en tanke. Och det kanske det också var, men stannade därvid – Cormac McCarthy vann ju som bekant inte Nobelpriset, det gjorde en annan farbror.
Skitsamma, McCarthys Blodets meridian är ju lika lysande för det. En alldeles ohyggligt förnämlig roman är det, precis som hans Vägen, Gränstrilogin och No country for old men (oh, en så bra film det blev av den. Se den genast om du inte gjort det. Låna den på bibblan). Jag begriper i ärlighetens namn inte allt i Blodets meridian, men likt… vilket djur det nu är som betraktar vad det nu är och blir paralyserad, som det heter i talesättet, förtrollas jag av språket (förvisso sådär översatt, läs den egentligen hellre i originalspråk, men då med risk för att fatta ännu mindre), tonen, skönheten, poesin och den monumentala känslan av bottenlös skräck, avgrundsdjup cynism och absolut meningslöshet som McCarthy förmedlar. Det är en hemsk skröna, en ond saga, en rövarhistoria vilande på en bädd av torkat blod och kroppsdelar - dock baserad på verkliga händelser.
Vid 1800-talets mitt plågas gränstrakterna kring Amerika och Mexico av (en massa saker men också) indianer som härjar, plundrar, mördar och våldtar. Åtminstone heter det så från myndigheternas sida, och ett sådant beteende måste ju stävjas om nu ett land (ja, två då) skall inlemmas i de civiliserades skara. Sagt och gjort, ett sällskap bestående av före detta soldater (i själva verket råskinn, mördare, sadister, psykopater) samlas ihop för att rida in i Mexico och helt enkelt ta dessa otäcka rödskinn av daga. För att bevisa att så verkligen sker skall vederbörandes skalper medtagas tillbaka såsom bevis för avdagatagningen. Ynglingen, som han kallas och om vilken romanen handlar, sitter i fängelse, men benådas om han slår följe med rövarbandet, för ett sådant är det ju. I spetsen rider Glanton, en före detta kapten och som sin högra hand har han den enorme Domaren, en 150 kilos bjässe, alldeles albinovit och helt hårlös. Ett berg av kunskap, ett allvetande geni i Da Vincis anda. Dessvärre också ett odjur som får Hannibal Lecter att framstå som … en manlig bibliotekarie (eller nåt annat ofarligt och inte alltför skrämmande, ett harmlöst marsvin, en storögd sälunge).
Det blir en fullständigt grotesk expedition rätt ner i och genom helvetets alla skikt, i synnerhet de nedersta i vilka man behagar att uppehålla sig särskilt länge. En barbarisk färd, sju resor värre än den till Mörkrets hjärta, som Marlow företog sig i Conrads roman, och bra mycket meningslösare. Gängets medlemmar drivs inte av något, inte girighet, inte makt, ingenting, inte ens grymhet och blodtörst. Möjligtvis av nihilismens innersta princip. Helt utan moral, samvete, medkänsla, förståelse, humanitet, utan en enda mänsklig egenskap är de olika individerna i detta sällskap beskaffade, och värst utav dem alla är Domaren. Ingen egentlig intrig leder oss genom detta mardrömsinferno i litterär form, bara händelser (massakrer) som följer på händelser (blodbad), som så småningom slutar i närmast antiklimaktisk frustration. Vad hände egentligen? Med Ynglingen, med Domaren? Ja, säg det. Läs och begrunda.
Allt beledsagas av filosofiska betraktelser, oftast förmedlade av Domaren vars intelligens, kunskaper, begåvningar och talanger endast överträffas av hans exempellösa ondska och grymhet. Dessa egenskaper skildras inte av McCarthy som deckar- och thrillerförfattare oftast beskriver ondska och grymhet, vällustigt, utstuderat och frossande, utan som något som bara är – de är lika självklara som naturens kretslopp. Samtidigt är Domaren en mytisk varelse, en profetisk, högre makt, en ställföreträdande gud (i Guds frånvaro, för under dessa dryga 400 sidor lyser Gud med den å det grövsta).
”Men varför i all sin dar skall jag läsa detta vedervärdiga, äckliga dravel?” (vän av ordning igen). Ja, det kan man fråga sig. En omskakande, tung, obegriplig, svårläst, obehaglig och emellanåt faktiskt långtråkig (!) läsning utlovas förvisso. Men så in i helvete bra. Eller kanske inte. Kanske bara högtravande, vidrig, avskyvärd, amoralisk, vidrig och bestialisk. Nej, förresten. Fruktansvärt bra. Tror jag. Jo.
/Nils Ahnland
0 kommentarer:
Skicka en kommentar